Julia

I kväll ska jag ut och äta med Emma, Petra och Sofie. Ska bli ssåå trevligt för det var riktigt länge sen vi sågs allihop nu.

Jag, Emma och Petra har hängt ihop hela vår skoltid, från första klass. Kommer fortfarande ihåg uppropet i ettan, då den första jag började prata med var Petra. Vi kom underfund med att vi bodde på samma väg, och sen dess höll vi två och Emma som redan kände Petra från dagis ihop i vått och torrt.

Kommer att tänka på att vi gillade "äventyr" när vi var små. Äventyr på den tiden kunde tillexempel vara att åka ut på en cyckeltur själva i Tyresös skogar, och helst av allt skulle någon bli bajsnödig så vi skulle bli tvungna att gräva en grop, herregud säger jag bara!

Petra och jag kunde verkligen leva oss in i våra lekar förr. Vår bästa lek var att vi var två mammor som hade en klädaffär (vi rev ut hela min garderob varje gång), våra män var militärer och var aldrig hemma (kom ihåg att jag tänkte att jag skulle vilja att det var så när jag blev stor på riktigt, vad skulle man med en man till?), och sen kunde vi leva oss in i timmar i denna lilla värld. Kanske ska tillägga att vi höll på med den här leken väldigt länge, vi kunde liksom inte släppa den. Efter varje gång lovade vi oss själva att det skulle vara den sista gången vi lekte den här fåniga "mamma och barn leken", vi var ju faktiskt stora nu, så det här var ju riktigt pinsamt, tänk om någon i klassen skulle få reda på vad vi höll på med. Men ändå så "råkade" vi alltid komma in på leken tillslut?

På grund av vår livliga fantasi och leklust såg vi även ut som jättebebisar allihop på lågstadiet. Vi strävade nämligen efter att se så barnsliga ut som möjligt, för så fick man vara barn i våra lekar i skogen på rasterna, och det var ju den högsta strävan i livet just då. Vi hade t.ex. alltid små tofsar rakt upp på huvudet (har bebisar det eller?), och hade man fått ett par tights med Musse Pigg på var man ju garanterad bebisrollen de rasterna man hade dem på sig?

Helt plötsligt blev man lite äldre och alla började intressera sig för killar. Låtsades göra det jag också, fast egentligen tyckte jag bara att det verkade jobbigt. Men jag minns i femman när både Emma och Petra plötsligt blev ihop med varsin kille, då gick jag hem och störtgrät hos mamma och pappa för att jag trodde att jag aldrig skulle kunna få en kille. Var verkligen helt förtvivlad! Som tur var löste sig ju det ganska snart :o)

Det som är så roligt när man träffar Emma och Petra är att jag brukar tänka på hur olika vi har blivit. Det var en himlans tur att vi träffades när vi var små (och mer lika), så att vi kan fortsätta att träffas nu när vi är äldre. För jag tror ju inte att just vi tre skulle bli superbundisar om vi stötte ihop med varandra först nu vidd 22 års ålder. Åå nu blev jag verkligen alldeles nostalgisk här, måste gå och titta i mina gamla fotoalbum om jag hittar några söta (eller kanske hemska) foton jag kan ta med till kvällen middag?