Julia

Om några timmar, tre närmare bestämt, har ett helt år passerat utan att du funnits här hos oss Pappa. Kan inte sova, precis som jag inte kunde för ett år sedan heller, så jag skriver av mig lite tankar i stället. Kan inte fatta att det gått ett helt år, saknar dit så otroligt mycket!
Ibland brukar jag tänka på hur jag skulle reagera om du bara kom in genom dörren här hemma helt plötsligt, precis som förr, svettig och blöt efter att ha cyklat hela vägen från jobbet.
Skulle göra vad som helst för att få uppleva detta igen, att få krama dig igen och känna lukten av ditt pappahår, ligga med mitt huvud på din mage och titta på tv, prata med dig, kanske till och med få gnälla lite på dig.

Jag tycker det borde vara så att den dagen man dör på, får man sedan komma tillbaka och "hälsa på" på varje år därefter, bara över dagen. På så sätt skulle du kunna få se Max i hans stiliga permisuniform och se hur fint ert rum har blivit nu när vi gjort om det. Du skulle kunna få klaga lite på min slarvighet och berömma mamma för allt som hon numera själv klarar av så bra. Vi skulle kunna ta en sväng ut till landet och hälsa på Päggy, och sen skulle farmor kunna komma hit och laga kroppkakor till middag. Så småningom skulle jag och Max kunna passa på att gifta oss den 23:e januari, och du skulle kunna få träffa dina barnbarn.
Är det för mycket begärt?
Om jag vore Gud skulle jag se till att det fanns en sån här dag.

Det finns inte ord för att beskriva hur orättvist livet är. Vissa gamlingar vill inget hellre än att dö, medan vissa får leva alldeles på tok för kort. Se bara på den 20 årige simmaren Martin Escobar som helt plötsligt rycktes bort från livet förra veckan, vad finns det för rättvisa i det? Pappa fick i alla fall leva ?halva? livet, och jag försöker hela tiden intala mig att det var ett väldigt bra halvt sådant. Men ändå så är det så otroligt mycket han går miste om att få uppleva.

Jag är oerhört tacksam för de åren du fanns här pappa. När jag så här i 22-årsåldern ser tillbaka på min barndom ser jag bara ljusa minnen. Jag tror att jag och Max är lyckligt lottande gällande vår uppväxt, jag tror inte att det finns många som haft en så fin och trygg uppväxt som vi. Vi har haft en pappa som har engagerat sig och brytt sig om oss till hundra procent tills för ett år sedan, och det är jag så lycklig över. När jag känner mig ledsen och nere brukar jag försöka tänka på allt bra vi haft tillsammans, i stället för allt hemskt som hänt och allt vi aldrig kommer att få uppleva ihop. Då brukar det faktiskt kännas mycket bättre?

Ä l s k a r D i g!